Emelie Ljungman

Igår var jag iväg på pay n jump hos Rimbo RK och jag är faktiskt himla nöjd. Jag startade 110-115cm och då debuterade jag ju 115 och jag kan säga er att 115 på pay n jump är inte en millimeter under 115 så det kändes mer som en 120 på regional tävling. Jag tyckte det var en lite svår bana dom gjort till denna pay n jump för de var mkt avstånd som var mitt emellan. I 110cm så fick jag ett stopp men det var helt klart mitt fel. Jag hade fått indikationer på att rida på 8 tillbaka eller 7 framåt mellan 1:an och 2:an och jag velade ändra fram till två galoppsprång efter 1:an och valde DÅ att rida på 8 tillbaka. Men det fattar väl till och med en igelkott att det är försent att bestämma sig då. Jag måste veta åtminstone innan jag lyfter på hinder nr 1 vad jag ska rida på för galoppsprång och rida fram eller tillbaka redan vid första språnget efter. Det resulterade i alla fall i ett stopp som BARA var mitt fel. Sen hoppade han så bra resterande av banan.

 

Och ja jag vet att man ska stega själv! Men av någon anledning gjorde jag inte de :(

 

Då var det dags för 115cm. Ja då bestämde jag mig för att rida på 8 galoppsprång till 2:an och på resterande linjer 6 galoppsprång och det gjorde jag. Jag tog tillbaka lite för lite dock till hinder nr 2 så där blev det ett nedslag och till hinder nr 3 vet jag inte riktigt vad som händer men han petade ner bommen där med. Resterande var felfritt men jag valde ändå att starta om och rida ett varv till. Och du mina damer och herrar bestämde jag mig för att rida på och vara bestämd så det blev 7 galoppsprång till nr 2 och sedan till hinder nr 3 så var jag helt slut i benen och orkade inte riktigt trycka till med ytterskänkeln så han kom lite i botten och rev det hindret men resterande var han felfri och väldigt välhoppande. Generellt tycker jag att Oscar var väldigt fin i alla tre rundorna och jag kan faktiskt bara klandra mig själv.

 

Jag känner ändå att vi kommit bra långt på denna korta tid och jag åkte liksom själv på denna pay n jump med målet att rida lite högre. Oscar är en fantastiskt fin häst som verkligen ger en självförtroende.

 

Tänker tillbaka på dagarna i USA!

 

Läste den 7/8 ett inlägg om att hantera nederlag på hippson.se som jag tyckte var väldigt intressant och bra läsning.

 

Mycket av texten kommer från hippson men jag har även redigerat utefter mig själv.

Alla som brinner för en sport och tränar helhjärtat för att nå ett visst mål inom den vet nog hur det kan kännas när det inte går riktigt så bra som man hade tänkt sig. Jag tror att det är den enorma längtan efter att nå sitt mål och vetskapen om hur fantastiskt mycket tid och energi man har lagt på träning som gör att ett nederlag kan slå så hårt ibland. Som att känna sig sämst i det man egentligen vill vara bäst i. Det verkar vara väldigt vanligt hos ryttare att bli riktigt besvikna när det går "dåligt" på ett ridpass eller en tävling. Självklart finns det massor av undantag men helt ärligt, känner vi inte alla någon ryttare (kanske oss själva?) som blir sådär riktigt besviken? Trots att den där missen kanske inte ens var så farligt dålig?

 

Själv har jag riktigt jobbig prestationsångest. Jag blir riktigt besviken bara av att ha 4fel men jag visar även glädjen när jag är felfri. Trots att det känns som en jordbävning inuti mig när jag inte är nöjd så anstränger jag mig alltid för att inte visa det. Inte minst för hästens skull, jag tror absolut att våra känsliga vänner förstår klart och tydligt när vi inte är nöjda - vi behöver inte bli det minsta hårdhänta för att de ska känna av det. Jag har många gånger känt att ge upp, sluta, det är inte värt att fortsätta, det går ju ändå aldrig bra... Eftersom det är riktigt jobbigt att känna så varje gång man fick ynka 4fel eller mer så har bestämt mig för att verkligen jobba på att hantera nederlag och motgångar på ett lite bättre sätt.

Bara för att man vill nå ett mål, utvecklas, bli bättre, bli BÄST, starta SM, EM, VM, OS, vad man nu än drömmer om - så behöver inte det betyda att man blir besviken på sig själv som person. Man kan skilja på vem man är och på vad man presterar. Dock finns det massor av knep för att ändra tankesätt. Ett snabbtips som man kan tänka på direkt när man lämnar banan är "Om det hade varit min bästa vän, eller elev, som precis hade genomfört den här ritten, vad hade jag sagt till henne då?". Troligtvis blir svaret att man hade gett beröm för det som var bra och konstruktiv kritik för det som kan förbättras, men absolut inte klankat ned på sin vän, sagt att hon var dålig, sämst och så vidare. Samma ska du säga till dig själv!

 

Jag var supermissnöjd när jag red ut från banan med 12fel i lagklassen i Södertälje, likaså med 4fel på sista hindret i omhoppning i förklassen. (vad ska alla tycka?) Men jag blev ändå glad för min lagkamrat som tog sin livs första placering och gjorde en jättefin ritt i förklassen. Jag jobbar med mig själv och min prestationsångest varje gång jag åker på träning, tävling eller liknande när jag vet att folk tittar och bedömer mig. För tro vad ni vill men de gör folk!

 

Det är så lätt för folk att säga, - Hon skulle ridit på mer. Varför gjorde hon sådär. Etc men dom som säger så är utan fakta är ingen att lyssna på! Jag vet att folk dömer en från läktaren, men titta tillbaka på Märsta t:ex, när jag hade bytt bett och han gick emot hela banan, de som känner mig och hästen såg hur mkt jag faktiskt red och försökte för hela mitt liv få honom framför mig. Johanna som var inne på banan och såg min ritt såg verkligen hur jag fick kämpa och hon talade om det efteråt och det mina vänner det kan jag säga att det värmde mer än att höra en kommentar om att jag skulle ridit på mer, det hade sårat! Och det just för att vad tror ni jag gjorde? Med en häst som inte gick framåt av sig själv? Jo att han ens gick framåt och hoppade hindren var ren vilja från min sida!

 

Jag kan tycka att med en helt ny häst som går emot när man ska debutera 110cm som resulterar i ett litet stopp är en jävla bedrift. Han hade lika gärna kunnat stanna på varenda hinder eller skickat mig till Kina men icke för jag kämpade på som ett djur, men jag var helt slut till sista hindret och fick inte till vägen.

 

Och vet ni vad jag tänkte när jag kom hem efter dessa två tävlingar?..... - FAN VAD JAG ÄR BRA! :-D

 

Med detta vill jag också säg att DÖM INGEN, inte ens någon du känner under en ritt, om du själv inte suttit på hästen ELLER frågat ryttaren hur det kändes!!!

 

KOM IHÅG!

Alla hästar är olika, alla människor är olika men alla är bra på sitt sätt! Kämpa på och bry er inte så mkt om vad andra tycker och tänker så länge du vet att det du gjort är bra!

 

Vi hörs // E