Läste den 7/8 ett inlägg om att hantera nederlag på hippson.se som jag tyckte var väldigt intressant och bra läsning.
Mycket av texten kommer från hippson men jag har även redigerat utefter mig själv.
Alla som brinner för en sport och tränar helhjärtat för att nå ett visst mål inom den vet nog hur det kan kännas när det inte går riktigt så bra som man hade tänkt sig. Jag tror att det är den enorma längtan efter att nå sitt mål och vetskapen om hur fantastiskt mycket tid och energi man har lagt på träning som gör att ett nederlag kan slå så hårt ibland. Som att känna sig sämst i det man egentligen vill vara bäst i. Det verkar vara väldigt vanligt hos ryttare att bli riktigt besvikna när det går "dåligt" på ett ridpass eller en tävling. Självklart finns det massor av undantag men helt ärligt, känner vi inte alla någon ryttare (kanske oss själva?) som blir sådär riktigt besviken? Trots att den där missen kanske inte ens var så farligt dålig?
Själv har jag riktigt jobbig prestationsångest. Jag blir riktigt besviken bara av att ha 4fel men jag visar även glädjen när jag är felfri. Trots att det känns som en jordbävning inuti mig när jag inte är nöjd så anstränger jag mig alltid för att inte visa det. Inte minst för hästens skull, jag tror absolut att våra känsliga vänner förstår klart och tydligt när vi inte är nöjda - vi behöver inte bli det minsta hårdhänta för att de ska känna av det. Jag har många gånger känt att ge upp, sluta, det är inte värt att fortsätta, det går ju ändå aldrig bra... Eftersom det är riktigt jobbigt att känna så varje gång man fick ynka 4fel eller mer så har bestämt mig för att verkligen jobba på att hantera nederlag och motgångar på ett lite bättre sätt.
Bara för att man vill nå ett mål, utvecklas, bli bättre, bli BÄST, starta SM, EM, VM, OS, vad man nu än drömmer om - så behöver inte det betyda att man blir besviken på sig själv som person. Man kan skilja på vem man är och på vad man presterar. Dock finns det massor av knep för att ändra tankesätt. Ett snabbtips som man kan tänka på direkt när man lämnar banan är "Om det hade varit min bästa vän, eller elev, som precis hade genomfört den här ritten, vad hade jag sagt till henne då?". Troligtvis blir svaret att man hade gett beröm för det som var bra och konstruktiv kritik för det som kan förbättras, men absolut inte klankat ned på sin vän, sagt att hon var dålig, sämst och så vidare. Samma ska du säga till dig själv!
Jag var supermissnöjd när jag red ut från banan med 12fel i lagklassen i Södertälje, likaså med 4fel på sista hindret i omhoppning i förklassen. (vad ska alla tycka?) Men jag blev ändå glad för min lagkamrat som tog sin livs första placering och gjorde en jättefin ritt i förklassen. Jag jobbar med mig själv och min prestationsångest varje gång jag åker på träning, tävling eller liknande när jag vet att folk tittar och bedömer mig. För tro vad ni vill men de gör folk!
Det är så lätt för folk att säga, - Hon skulle ridit på mer. Varför gjorde hon sådär. Etc men dom som säger så är utan fakta är ingen att lyssna på! Jag vet att folk dömer en från läktaren, men titta tillbaka på Märsta t:ex, när jag hade bytt bett och han gick emot hela banan, de som känner mig och hästen såg hur mkt jag faktiskt red och försökte för hela mitt liv få honom framför mig. Johanna som var inne på banan och såg min ritt såg verkligen hur jag fick kämpa och hon talade om det efteråt och det mina vänner det kan jag säga att det värmde mer än att höra en kommentar om att jag skulle ridit på mer, det hade sårat! Och det just för att vad tror ni jag gjorde? Med en häst som inte gick framåt av sig själv? Jo att han ens gick framåt och hoppade hindren var ren vilja från min sida!
Jag kan tycka att med en helt ny häst som går emot när man ska debutera 110cm som resulterar i ett litet stopp är en jävla bedrift. Han hade lika gärna kunnat stanna på varenda hinder eller skickat mig till Kina men icke för jag kämpade på som ett djur, men jag var helt slut till sista hindret och fick inte till vägen.
Och vet ni vad jag tänkte när jag kom hem efter dessa två tävlingar?..... - FAN VAD JAG ÄR BRA! :-D
Med detta vill jag också säg att DÖM INGEN, inte ens någon du känner under en ritt, om du själv inte suttit på hästen ELLER frågat ryttaren hur det kändes!!!
KOM IHÅG!
Alla hästar är olika, alla människor är olika men alla är bra på sitt sätt! Kämpa på och bry er inte så mkt om vad andra tycker och tänker så länge du vet att det du gjort är bra!
Vi hörs // E